HJÄLP ATT FÖRSTÅ KARTAN
En orienteringskarta är mycket detaljrik. Det finns många färger och tecken som inte alltid är så lätta att förstå för den som inte är van. Här finns de vanligaste karttecknen.
Stenar och branter ritas med svart, liksom föremål som skapats av människan, som stigar, smala vägar, hus, stenmurar, staket och kraftledningar.
Skulpturer och andra speciella människoframställda föremål markeras på kartan med ett svart kryss. Speciella eller enstaka träd är markerade med en grön ring.
Öppen mark beskrivs med olika typer av gult. Ju mer gult, desto mer öppet är det. Det är alltid förbjudet att beträda växande gröda!
Tomtmark markeras med en speciell olivgrön färg. Tomtmark är alltid förbjuden att beträda! Det är viktigt att respektera detta.
Vanlig öppen skog är vit på kartan, men när skogen är tät och framkomligheten begränsad, markeras den med olika nyanser av grönt. Ju grönare desto mera svårframkomligt är det.
Blått används för sjöar, bäckar och sankmarker. Ju mer blått, desto blötare är det. Sankmarker kan var olika blöta. Den diffusa sankmarken, ritad med streckade linjer, kan var torr under delar av året, medan riktigt blöta sankmarker, som man inte bör ge sig ut på, har en svart konturlinje, precis som sjöarna.
Kartan är uppbyggd av bruna höjdkurvor som visar terrängens form. Var femte höjdkurva är lite tjockare. De streckade, s.k. hjälpkurvorna, är till för att beskriva tydliga former mellan höjdnivåerna.
Ekvidistansen på kartan är fem meter, vilket innebär att höjdskillnaden mellan varje kurva är c:a fem meter. En höjd med fem höjdkurvor är alltså c:a 25 meter hög. Skalan på den stora kartan är 1:10 000, vilket innebär att 1cm på kartan är detsamma som 100 meter i verkligheten.
Illustrationer: Tomas Karlsson