Mitt Hudiksvall

Något väldigt positivt jag varit med om här i Hudiksvall är att gå i skogen och leta aluminiumpinnar,   d v s en form av orientering. Det är något som jag varmt kan rekommendera till alla som är någorlunda rörliga både kroppsligen och i huvudet.  P { margin-bottom: 0.21cm; 

Sommaren 2016 kom en karta med beskrivning på hur man kunde gå ut i naturen och leta efter en pinne som stod placerad lite dolt i skogen. Det var olika svårighetsgrader på hur de var placerade och hur lättillgängliga de var. De lätta stod vid vägen och andra långt in i skogen bland stubbar och stenar. Tanken var att de lätta skulle man kunna gå med rullator eller barnvagnen medan de andra var för de som ville anta lite större utmaningar. Det är ju bra att kunna läsa kartan också för kartan visade i detalj stigar och stenar m m. Man fick en liten ledtråd till varje ställe, t ex stenen, trädet. Oftast visade det sig att det var en väldigt stor sten eller ett ovanligt format träd. Första sommaren tog vi några pinnar och var imponerad över dem som tagit alla. Hur otroligt duktiga de varit som lyckats hitta alla dessa?

År 2017 kom och en karta med nya kontroller. Skall vi försöka leta lite kontroller i år undrar jag? Det är en hel del nya platser som tillkommit konstaterar vi. Bo är en mycket bra kartläsare så jag förlitar mig helt på honom. Jag tycker att vi kompletterar varandra riktigt bra eftersom jag inte ger upp och tycker om att röra på mig.

Vi får verkligen se mycket platser här i Hudiksvall då vi är ute och letar kontroller. Ibland så irrar vi omkring på ett och samma ställe utan att hitta rätt, men så plötsligt sitter den där mitt för ögonen på oss. Ofta är det uppförsbackar och vi går så svetten lackar och kryssar mellan stubbar och stenar. Men glädjen är stor när vi är uppe på ett berg och får se en bedårande utsikt över någon sjö. Ofta är kontrollerna placerade vid en vacker utsikt efter en mödosam klättring uppåt. Vi har alltid med oss matsäck med kaffe och smörgåsar i ryggsäcken som Bo bär. Hur otroligt gott det smakar kan ni säkert förstå efter flera timmars strapatser i skogen. För det är naturligtvis inte helt lätt att gå på alla dessa platser i skogen där kontrollerna är utplacerade. En gång höll vi på att ge upp, då bestämde vi oss för att ta en fikapaus och se hur det gick sen. Det visade sig att kontrollen var bara runt hörnet.

Den här sommaren hade vi varit flitiga och Bo tyckte att nu räcker det väl för i år? Nej tyckte jag, några platser till vill jag pröva på. Det visade sig att vi hann med alla kontrollerna det året. Vi kunde verkligen känna oss stolta över att vi lyckats ta alla.

Så här kunde en dag se ut under sommaren 2017.

Skall vi ta en tur i skogen i dag och leta lite kontroller frågar jag Bo? Solen skiner från en klarblå himmel och enligt väderleksrapporten så skall det bli fint väder hela dagen. Ingen blåst och inga regnskurar heller som kan förstöra dagen. Det får ju inte heller vara för varmt när man är ute och rör på sig och skall klättra upp för branta backar i skogsterräng. Vi tittar på kartan för att se om det finns något lämpligt ställe i närheten som vi inte redan klarat av. Håstahöjden verkar ligga bra till för oss i dag. Naturligtvis skall vi ha matsäck med oss på dagsturen. När kaffet är kokt och mackorna bredda, papperskasse för eventuella svampar som vanligt och naturligtvis kartan med uppgifter om kontrollerna då går vi ut till bilen och kör emot Håsta. Att vi tar bilen låter kanske lite konstigt, men annars skulle vi inte hinna med att gå så länge i skogen.

Vi har verkligen mycket natur i nära anslutning till vårt Hudiksvall inser jag när vi är ute och går. Enligt kartan skall vi nu ta av från stigen och här skall det finnas en stor sten som vi kan utgå ifrån. Men det är inte lätt att veta vilken sten det kan vara. Här är massor med stenar och vad är stor den här gången? För det mesta lyckas vi hitta rätt om vi tittar noggrant på kartan. Men ibland upptäcker vi att vi inte varit tillräckligt uppmärksamma från början. Nu finns det ingen stig att följa och då blir det genast mycket svårare att gå. Jag ser noga till var jag sätter fötterna och har blicken riktad framåt mot vårt nästa mål.

Nu får jag se några kantareller och dem måste jag plocka. Vi är förundrade över att vi hittar så mycket svamp på våra promenader. Men andra har väl prioriterat kontrollerna. Plocka svamp är väldigt roligt och lite spännande precis som att leta aluminiumpinnar. Eftersom vi känner till en hel del svampar lyckas vi alltid få några liter varje gång vi är ute. Oj, nu ser jag ett stort stenröse som vi måste passera. Hur skall vi på enklaste sättet ta oss över här? Vi kollar på kartan och inser att vi nog får ta vägen rakt igenom röset. Försiktigt kliver jag på stenarna som är runda, kantiga och ibland inte helt stadiga. Med armarna i luften för att få lite bättre balans kryssar jag mig fram lite vingligt tills jag passerat stenröset. Puh, det gick bra konstaterar vi och går vidare.

Vi trampar vidare i riktning mot nästa berghäll för många sådana finns det gott om här i vårt Hudiksvall. Jag har aldrig varit medveten om hur mycket stenar, både stora och små, som finns i Hälsingland. Men numera ser jag överallt alla berg och klippor som finns i naturen runt omkring oss. Tar du den vägen säger Bo och pekar åt mig, så går jag här och så möts vi där borta. När jag kommer fram så ser han väldigt glad ut, men jag fattar ingenting. Vad är det du skrattar åt undrar jag. Men ser du inte pinnen? Mitt framför mig är den, men så skickligt placerad att jag knappt ser den. Vi gapskrattar båda två och känner glädjen över att ha hittat den 7:e kontrollen som var lite svårare. I dag satsar vi på att hitta 12 st och sen vara nöjda med vår insats.

Solen skiner från en klarblå himmel och vi sätter oss ned en liten stund för att vila och ta en paus. Promenaderna är ganska konditionskrävande speciellt då det är stenig terräng. Vi sitter en stund och småpratar och ser oss omkring. Vi beskådar myrorna som kryper förbi oss på skogsstigen framför våra fötter. Några bär på barr, andra släpar på något vitt, de har fullt upp med sitt och att släpa och dra på byggmaterial eller vad det kan vara. En liten fågel flyger upp och sätter sig i trädet bredvid. Kanske den hoppas på att vi skall lämna några brödsmulor efter oss. Den kvittrar på för fullt där den sitter och vi försöker lokalisera var den är och vilken fågel det är. Tyvärr så stack den i väg då vi började komma närmare granen där han satt. Vi går nu vidare eftersom det inte är fikapaus ännu på en stund.

Här går en stig som ser ut att stämma mot kartbilden så då tar vi den. Bo är en duktig kartläsare som jag tidigare sagt och har erfarenhet från att tolka bilkartor. Jag har mera gått på intuition och känsla vilket visat sig att det kan leda i helt motsatt riktning. Nu trampar vi vidare på skogsvägen som ganska snart börjar luta lite uppåt. Jag ser mig omkring bland träden som består av en blandskog. Vita björkar som växer bland höga tallar och små granar här och där och överallt sticker det upp stenar, både stora och små. Luften är frisk i dag vilket är riktigt skönt med hösten tycker jag. Där borta tror jag att det är en Karl Johan och jag går fram och lutar mig ner mot marken för att bättre kunna se vad det är. Jo det är en sådan och jag tar fram svampkniven för att skära loss den. Foten ser jättebra ut och när jag delar svampen på mitten så kan jag till min glädje se att den inte haft besök, den åker ned i påsen. Vi går runt området där svampen satt och oftast hittar vi mer svamp på samma ställe. Men det var ju kontroller vi skulle leta och inte svamp. Vi tittar igen på kartan och ser att det går en stig till vänster som vi skall ta nu för att komma till 12:e pinnen. Nu är det dags att vika av från stigen för att vandra upp emot Benrangelsberget som platsen tydligen kallas. Framför oss ser vi stenhällar som är fulla med mossa vilket gör dem svåra att klättra i. Jag griper tag i en gren för att häva mig upp en liten bit i taget. Det gäller att vara försiktig så jag inte tappar fästet även om det inte är så brant så kan jag ju bryta mig någonstans. Svetten börjar lacka, nu börjar jag bli riktigt varm. Det här är en av de svårare kontrollerna, en s. k svart, och de kan vara riktigt krångliga ibland. När vi kommer upp på berget så har vi vacker utsikt mot Hudiksvallsfjärden och vi förstår att tanken är att vi skall komma till platser som vi vanligtvis inte hade hittat om vi inte gått med i Hitta ut. Vi är båda jättevarma när vi kommer upp och känner att det skall bli gott med en kopp kaffe nu. Jag föreslår att vi sätter oss ned och njuter av den fina vyn vi har framför oss och sen letar kontrollen. Bo samtycker och tar av sig ryggsäcken och slår sig ned på en stubbe som han lägger en liten skumdyna över samt att jag slår mig ned på en lämplig sten. Pustar ut och dukar fram muggar att dricka ur samt langar fram mackorna. Bo häller upp det varma kaffet i muggarna och vi känner doften från kaffet. Aldrig smakar kaffet och mackorna så bra som när vi är ute och går i skogen. I dag har vi frökusar med ost och paprika, uppskuren i små bilar som ligger i en liten ask. Efter mackan så blir det en liten kaka till den lilla skvätt kaffe som finns kvar. Mums! Solen värmer oss där vi sitter och njuter av naturen och den friska luften. Att få röra sig i naturen mår alla bra av och så länge man kan göra det så är det nog viktigt att göra det resonerar vi. När vi ätit färdigt plockar vi ihop och lägger ned skräp i ryggsäcken för att ta hem. Det är naturligtvis viktigt att inte skräpa ned i naturen. Försiktigt reser jag på mig och ser mig omkring och ser att här kan det bli svårt att gå vidare, här är en riktig brant som vi måste runda. Kanske kontrollen ligger på andra sidan och att vi skulle ha tagit en annan väg. Jag går och kollar föreslår Bo och ser om det går att ta sig ned här. Gör det säger jag och börjar söka omkring i närheten där jag befinner mig i förhoppning att hitta kontrollen i närheten. Plötsligt ligger ett nedfallet träd över platsen och jag måste klättra över trädet för att komma på andra sidan. Det tar för lång tid att gå runt tycker jag och så klättrar jag upp och naturligtvis fastnar tallgrenarna i mina kläder. Nu sitter jag riktigt fast i tallen och när jag skall försöka lyfta det andra benet över grenen så fastnar benet på nytt igen. Inte kunde jag tro att det skulle ta så lång tid att gena här. Jag borde ha gått runt trädet i stället, men nu fick jag ju lite gymnastiska övningar. Genvägar är senvägar har jag ju alltid fått höra men ändå måste jag chansa trots att jag är gammal och erfaren. Under tiden har Bo varit runt och kollat läget men kommer fram till att det är bäst att ta en säkrare väg ned. Som tur var har han inte sett mig sitta i tallen.

Vi börjar vandra utför slänten som inte är så ansträngande även om det kan bära i väg med en väldig fart så man måste bromsa. Ibland så sträcker jag ut en hand för att greppa om ett grässtrå ibland för att inte tappa balansen. Det är lustigt att det räcker med så lite ibland, men talesättet stämmer ju om ett räddande halmstrå.

Plötsligt brakar det till i ett snår och en fågel flyger upp ibland träden. Jag blir överraskad och lite skrämd då jag inte var beredd på att något skall flyga upp från marken alldeles intill. Förmodligen skrämde vi fågeln lika mycket som den blev förskräckt av människor som trampor i närheten av hans bo.

Ni som inte prövat på tycker jag absolut skall göra det. Man får se så många platser som man annars inte gör. Vi har varit till Hudiksvall, Iggesund, Njutånger, Forsa, Näsviken, Delsbo och Friggesund. Det känns så skönt att gå i skogen, frisk luft, motion, bra för balansen, kartläsning är bra.

Margareta Wallin

Vi tackar Margareta för den trevliga texten och för att du delar med dig av dina Hittaut-erfarenheter. Har du också en Hittaut-historia att dela med dig av? Skicka den då till hudiksvall@hittaut.nu eller lägg upp i sociala medier med @hittauthudiksvall #hittauthudiksvall